HEEEJ mina julälsklingar! ❤️Jag är tillbaka – äntligen 😀
Emil har nu börjat på förskolan och det är därför dags att dra igång och jobba. Sommaren har känts lång, men som alltid så har det ju gått snabbt också. Det har varit en märklig sommar på många vis, på olika sätt för oss alla.
Jag tänkte direkt börja att berätta om lite privata känslor som funnits hos mig sedan Corona började och det är mestadels för att jag inte kommer att klara av en hel ny bloggsäsong utan att ni vet vad som försegår. Det skulle kännas lite falskt och konstigt att börja julblogga utan att berätta. Det här har jag endast berättat för familjen, så det här är även nytt för vänner, viss släkt och bekanta. Jag har helt enkelt inte orkat prata om det förrän nu.
Som ni förstått i och med mitt senaste inlägg och på thejetlagfamily.se, blev inte vår stora jorden runt resa av på grund av världsläget. Det slog otroligt hårt mot oss och särskilt mig. Det låg så mycket bakom och det var liksom det största som skulle hända i vårt liv på många vis, en nystart och något vi sett fram emot otroligt länge.
Efter något år av mycket stress för min del blev detta liksom droppen för min kropp, jag klarade inte av den stora chocken av att hela resan bara raderades. Det kändes som att någon nära mig hade dött, om jag ska dra någon parallell som är lättare för folk att förstå. Jag hade aldrig någonsin mått så dåligt.
Det slutar inte riktigt efter det, utan vi var då tvungna att ändra helt på hela livsplaneringen i och med att Emil inte skulle börja med inskolningen förrän i slutet av augusti och vi ville spara Samuels föräldraledighet till ett annat år, när vi kan göra om resan. Jag fick alltså fortsätta att vara ledig med Emil själv under Corona, vilket jag var otroligt trött på efter lite mer än två år. Vi var inne här hemma hela tiden för att slippa smittas, förutom en gång om dagen när vi gick till lekparken bakom huset.
Att få en sån vardag när man sörjer, precis förlorat flera hundratusentals kronor, trott att man skulle leva världens härligaste liv utomlands i tre månader var verkligen tufft minst sagt. Jag mådde så otroligt dåligt.
Det värsta hade dock inte börjat än. Efter några veckor upptäckte jag att jag hade tappat väldigt mycket hår på ena sidan av huvudet. Det var liksom ett stort hål som var helt kalt. Jag får panik i hela kroppen nu bara av att skriva det… Jag trodde Inte att jag kunde må sämre än vad jag gjorde, men tji fick jag. Jag hade fått fläckvis håravfall på grund av all stress, även kallat Alopecia areata enligt läkaren på KRY som jag pratade med.
Det var någon gång i April jag upptäckte det och efter det så började en hemsk tid för mig. Jag fick veta att jag inte skulle stressa och att jag skulle må så bra som möjligt, annars kunde det bli värre och komma fler kala fläckar. Tror ni att det är enkelt att må bra när man vet att man tappar hår om man mår dåligt? Nej. Jag mådde ännu sämre av vetskapen att jag inte FICK må dåligt, för då skulle håret lossna. Fy faan alltså.
Började gå till en psykolog för att jag ville få hjälp med hur jag skulle kunna slappna av och inte må så dåligt. Nu var liksom känslorna över resan som bortblåsta, det var bara håret som tog över hela mig. Jag var så otroligt rädd över att tappa mer… Det gick inte att släppa.
I samband med första besöken till psykologen gick jag även till en fysisk läkare(inte på KRY alltså) och hon var så otroligt okänslig och det gjorde mig ännu mer ledsen. Hon skojade bort mina problem och tyckte inte att det var så farligt. Om jag mådde så dåligt över mitt hår så skulle jag börja med antidepressiva, det var inget annat som skulle hjälpa. Att jag gick till en psykolog var, enligt henne, inget som skulle ge några vidare resultat. Att psykologen och läkaren dessutom jobbar på samma arbetsplats verkade hon inte bry sig om – riktigt sjukt? Jag blev chockad över hur okänslig hon var mot någon som hon uppenbarligen märkte mådde PISS! Jag berättade allt hon sagt för min psykolog och han blev lika förvånad som jag. Jag sket totalt i allt hon sa och fortsatte gå till min psykolog utan antidepressiva. Jag tycker att jag mådde lite bättre efter varje gång jag var där. Jag vill helst inte prata om “mina problem” med någon nära och därför var det skönt att göra det med någon jag inte känner.
Efter några veckor kom det en till fläck i mitt hår och jag kollapsade igen, efter att ha börjat må något bättre. Bara att börja om igen – hur länge ska det pågå? Jag var otroligt rädd för att tappa allt hår, att det inte skulle växa tillbaka etc. Alla tankar man kan tänka sig, snurrade runt i mitt huvud hela dagarna.
Nu är vi väl någonstans i juni och jag mådde inte lika dåligt som i april, men jag hade väldigt svårt att andas och tror att jag kan kalla det för ångest? All vardagsstress påverkade mig mycket mer än vanligt och det som funkade och gjorde vardagen lite lättare var/är träning, tid med familj, göra roliga saker, viss mindfulness, andningsövningar och att dricka vatten(blir sjukt törstig när jag inte kan andas).
I juli hade jag lärt mig att acceptera läget lite bättre(även om jag fortfarande kämpar med det) och jag började att känna att jag kunde må bra ibland hela dagar och ibland vissa stunder. Det var SÅ skönt! Särskilt när vi har varit på semester i min systers sommarstuga har jag mått extra bra. Där har hela familjen varit ute större delen av dagen, fixat i trädgården, badat och tränat tillsammans med Samuel på kvällen(när syrran+kille kunnat passa sovande Emil). Även när vi var på Smögen och Gotland med Samuels familj så har jag mått mycket bättre. Det har liksom varit en annan slags glädje som tagit över då – otroligt skönt!! Vissa dagar glömde jag bort allt jobbigt helt. Jag började känna mig “normal” igen och hade väldigt få dagar som togs över av dåliga tankar.
Men varför inte få ett till bakslag? Såklart… Ska börja med att avslöja att allt slutade bra och att Samuel lever innan ni läser det här.
Sista kvällen på Gotland så skulle Samuel och hans syster ut och cykla en sväng och för att göra en lång historia kort så kan vi säga att en onödig situation uppstod, då de tappade bort varandra. Vissa omständigheter gjorde att Samuels syster trodde att Samuel hade ramlat ner från ett stup från en superhög klippa. Efter att ha fått telefonsamtal från henne gråtandes med de orden så kollapsade jag IGEN. Jag trodde att Samuel var död. Det var den värsta känslan jag någonsin känt och vet nu hur det känns att få ett dödsbesked av sin partner. För för mig var det sanningen vid den tidpunkten. Han var död. Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men efter ett tag ringer Samuel från ett random hus på Gotland och berättar att han lever, inget hade hänt och han hade inte ramlat från något stup. Det finns massa fler detaljer, men det är onödigt att gå in på dem. Huvudsaken är att båda var oskadda.
Men efter detta så började det om för mig igen, Jag tappade mer hår och mådde otroligt dåligt i ungefär 10 dagar. Det var svårt för mig att acceptera att jag gått igenom ett “dödsbesked” men ändå inte? Jag var så oerhört glad för att allt hade löst sig och att Samuel levde, men fortfarande mådde jag så dåligt för hur kroppen reagerat på allt. Det gick inte att skaka av sig så lätt. Men det jag märkt efter första “kollapsen” är att jag kommer tillbaka snabbare och snabbare för varje gång.
Nu är vi i början av augusti, på hemmaplan i Stockholm och jag började komma tillbaka återigen. Vecka för vecka kände jag mig mer och mer som mig själv och idag så mår jag mer bra än dåligt. Det förekommer väldigt sällan att jag får andningssvårigheter och ångest och när jag får det så går det över rätt så fort.
Jag märkte också för några dagar sedan att jag börjar få tillbaka håret på den första och största fläcken jag fick, vilket känns helt fucking amazing! Jag är SÅ lycklig över det!! Det känns som att det äntligen vänder och jag hoppas verkligen att livet ska bli lite enklare nu. Jag tror det och har hopp inför att må fortsatt bra igen nu framöver! Det är underbart att känna att man lever igen. För det gör jag och det är det viktigaste.
Ni kanske kan förstå nu varför jag varit “off the radar” nu under det senaste halvåret? Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Därför känns det nu roligt att jag sitter här och skriver, för det gör jag endast för att jag vill, längtar och känner för det. Det är ett gott tecken och jag ser verkligen fram emot en höst fylld av jul och nya projekt! Sakta men säkert kommer jag tillbaka till det normala och det är underbaaaart!
Jag hyllar dig som tagit dig igenom denna långa text, hahah… Jag ville att ni skulle få veta allt och det är svårt att berätta utan att skriva för långt.
Och förlåt för att jag drar upp allt detta en härlig fredag som denna, men have faith! Jag mår bra! Jag lever och jag är påväg tillbaka!
Jag ser fram emot att blogga och det hoppas jag att ni också gör, för nu får ni hålla koll här igen – I’M BACK 😉
Fyller på med lite fler bilder från sommaren – HAPPY FRIDAY! 😀
