En sommar med blandade känslor

HEEEJ mina julälsklingar! ❤️Jag är tillbaka – äntligen 😀

Emil har nu börjat på förskolan och det är därför dags att dra igång och jobba. Sommaren har känts lång, men som alltid så har det ju gått snabbt också. Det har varit en märklig sommar på många vis, på olika sätt för oss alla.
Jag tänkte direkt börja att berätta om lite privata känslor som funnits hos mig sedan Corona började och det är mestadels för att jag inte kommer att klara av en hel ny bloggsäsong utan att ni vet vad som försegår. Det skulle kännas lite falskt och konstigt att börja julblogga utan att berätta. Det här har jag endast berättat för familjen, så det här är även nytt för vänner, viss släkt och bekanta. Jag har helt enkelt inte orkat prata om det förrän nu.
Som ni förstått i och med mitt senaste inlägg och på thejetlagfamily.se, blev inte vår stora jorden runt resa av på grund av världsläget. Det slog otroligt hårt mot oss och särskilt mig. Det låg så mycket bakom och det var liksom det största som skulle hända i vårt liv på många vis, en nystart och något vi sett fram emot otroligt länge.
Efter något år av mycket stress för min del blev detta liksom droppen för min kropp, jag klarade inte av den stora chocken av att hela resan bara raderades. Det kändes som att någon nära mig hade dött, om jag ska dra någon parallell som är lättare för folk att förstå. Jag hade aldrig någonsin mått så dåligt.

Det slutar inte riktigt efter det, utan vi var då tvungna att ändra helt på hela livsplaneringen i och med att Emil inte skulle börja med inskolningen förrän i slutet av augusti och vi ville spara Samuels föräldraledighet till ett annat år, när vi kan göra om resan. Jag fick alltså fortsätta att vara ledig med Emil själv under Corona, vilket jag var otroligt trött på efter lite mer än två år. Vi var inne här hemma hela tiden för att slippa smittas, förutom en gång om dagen när vi gick till lekparken bakom huset.
Att få en sån vardag när man sörjer, precis förlorat flera hundratusentals kronor, trott att man skulle leva världens härligaste liv utomlands i tre månader var verkligen tufft minst sagt. Jag mådde så otroligt dåligt.
Det värsta hade dock inte börjat än. Efter några veckor upptäckte jag att jag hade tappat väldigt mycket hår på ena sidan av huvudet. Det var liksom ett stort hål som var helt kalt. Jag får panik i hela kroppen nu bara av att skriva det… Jag trodde Inte att jag kunde må sämre än vad jag gjorde, men tji fick jag. Jag hade fått fläckvis håravfall på grund av all stress, även kallat Alopecia areata enligt läkaren på KRY som jag pratade med.
Det var någon gång i April jag upptäckte det och efter det så började en hemsk tid för mig. Jag fick veta att jag inte skulle stressa och att jag skulle må så bra som möjligt, annars kunde det bli värre och komma fler kala fläckar. Tror ni att det är enkelt att må bra när man vet att man tappar hår om man mår dåligt? Nej. Jag mådde ännu sämre av vetskapen att jag inte FICK må dåligt, för då skulle håret lossna. Fy faan alltså. 
Började gå till en psykolog för att jag ville få hjälp med hur jag skulle kunna slappna av och inte må så dåligt. Nu var liksom känslorna över resan som bortblåsta, det var bara håret som tog över hela mig. Jag var så otroligt rädd över att tappa mer… Det gick inte att släppa.
I samband med första besöken till psykologen gick jag även till en fysisk läkare(inte på KRY alltså) och hon var så otroligt okänslig och det gjorde mig ännu mer ledsen. Hon skojade bort mina problem och tyckte inte att det var så farligt. Om jag mådde så dåligt över mitt hår så skulle jag börja med antidepressiva, det var inget annat som skulle hjälpa. Att jag gick till en psykolog var, enligt henne, inget som skulle ge några vidare resultat. Att psykologen och läkaren dessutom jobbar på samma arbetsplats verkade hon inte bry sig om – riktigt sjukt? Jag blev chockad över hur okänslig hon var mot någon som hon uppenbarligen märkte mådde PISS! Jag berättade allt hon sagt för min psykolog och han blev lika förvånad som jag. Jag sket totalt i allt hon sa och fortsatte gå till min psykolog utan antidepressiva. Jag tycker att jag mådde lite bättre efter varje gång jag var där. Jag vill helst inte prata om “mina problem” med någon nära och därför var det skönt att göra det med någon jag inte känner.
Efter några veckor kom det en till fläck i mitt hår och jag kollapsade igen, efter att ha börjat må något bättre. Bara att börja om igen – hur länge ska det pågå? Jag var otroligt rädd för att tappa allt hår, att det inte skulle växa tillbaka etc. Alla tankar man kan tänka sig, snurrade runt i mitt huvud hela dagarna.
Nu är vi väl någonstans i juni och jag mådde inte lika dåligt som i april, men jag hade väldigt svårt att andas och tror att jag kan kalla det för ångest? All vardagsstress påverkade mig mycket mer än vanligt och det som funkade och gjorde vardagen lite lättare var/är träning, tid med familj, göra roliga saker, viss mindfulness, andningsövningar och att dricka vatten(blir sjukt törstig när jag inte kan andas).

I juli hade jag lärt mig att acceptera läget lite bättre(även om jag fortfarande kämpar med det) och jag började att känna att jag kunde må bra ibland hela dagar och ibland vissa stunder. Det var SÅ skönt! Särskilt när vi har varit på semester i min systers sommarstuga har jag mått extra bra. Där har hela familjen varit ute större delen av dagen, fixat i trädgården, badat och tränat tillsammans med Samuel på kvällen(när syrran+kille kunnat passa sovande Emil). Även när vi var på Smögen och Gotland med Samuels familj så har jag mått mycket bättre. Det har liksom varit en annan slags glädje som tagit över då – otroligt skönt!! Vissa dagar glömde jag bort allt jobbigt helt. Jag började känna mig “normal” igen och hade väldigt få dagar som togs över av dåliga tankar.

Men varför inte få ett till bakslag? Såklart… Ska börja med att avslöja att allt slutade bra och att Samuel lever innan ni läser det här.
Sista kvällen på Gotland så skulle Samuel och hans syster ut och cykla en sväng och för att göra en lång historia kort så kan vi säga att en onödig situation uppstod, då de tappade bort varandra. Vissa omständigheter gjorde att Samuels syster trodde att Samuel hade ramlat ner från ett stup från en superhög klippa. Efter att ha fått telefonsamtal från henne gråtandes med de orden så kollapsade jag IGEN. Jag trodde att Samuel var död. Det var den värsta känslan jag någonsin känt och vet nu hur det känns att få ett dödsbesked av sin partner. För för mig var det sanningen vid den tidpunkten. Han var död. Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men efter ett tag ringer Samuel från ett random hus på Gotland och berättar att han lever, inget hade hänt och han hade inte ramlat från något stup. Det finns massa fler detaljer, men det är onödigt att gå in på dem. Huvudsaken är att båda var oskadda.

Men efter detta så började det om för mig igen, Jag tappade mer hår och mådde otroligt dåligt i ungefär 10 dagar. Det var svårt för mig att acceptera att jag gått igenom ett “dödsbesked” men ändå inte? Jag var så oerhört glad för att allt hade löst sig och att Samuel levde, men fortfarande mådde jag så dåligt för hur kroppen reagerat på allt. Det gick inte att skaka av sig så lätt. Men det jag märkt efter första “kollapsen” är att jag kommer tillbaka snabbare och snabbare för varje gång.

Nu är vi i början av augusti, på hemmaplan i Stockholm och jag började komma tillbaka återigen. Vecka för vecka kände jag mig mer och mer som mig själv och idag så mår jag mer bra än dåligt. Det förekommer väldigt sällan att jag får andningssvårigheter och ångest och när jag får det så går det över rätt så fort.
Jag märkte också för några dagar sedan att jag börjar få tillbaka håret på den första och största fläcken jag fick, vilket känns helt fucking amazing! Jag är SÅ lycklig över det!! Det känns som att det äntligen vänder och jag hoppas verkligen att livet ska bli lite enklare nu. Jag tror det och har hopp inför att må fortsatt bra igen nu framöver! Det är underbart att känna att man lever igen. För det gör jag och det är det viktigaste.
Ni kanske kan förstå nu varför jag varit “off the radar” nu under det senaste halvåret? Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Därför känns det nu roligt att jag sitter här och skriver, för det gör jag endast för att jag vill, längtar och känner för det. Det är ett gott tecken och jag ser verkligen fram emot en höst fylld av jul och nya projekt! Sakta men säkert kommer jag tillbaka till det normala och det är underbaaaart!
Jag hyllar dig som tagit dig igenom denna långa text, hahah… Jag ville att ni skulle få veta allt och det är svårt att berätta utan att skriva för långt.
Och förlåt för att jag drar upp allt detta en härlig fredag som denna, men have faith! Jag mår bra! Jag lever och jag är påväg tillbaka!
Jag ser fram emot att blogga och det hoppas jag att ni också gör, för nu får ni hålla koll här igen – I’M BACK 😉

Fyller på med lite fler bilder från sommaren – HAPPY FRIDAY! 😀

Kategori: sommarTaggar: , , ,

43 kommentarer

  1. Men å, vilken jäkla skitperiod du haft! Fy va ledsen jag blir. Det här låter väl väldigt konstigt men när jag började läsa din blogg 2017 så gick jag igenom nåt liknande. Allt hade bara gått åt h-e i flera år och droppen kom när jag nästan förlorade min häst. Mitt ankare och trygghet. Dit jag hade vänt mig för att få luft när allt annat var helt upp och ner. För att bli lugn och må bra lyssnade jag på julmusik, tittade på julfilm, julserier och läste din blogg. Så jag hoppas innerligt att ditt skrivande kan hjälpa dig som det hjälpte mig att läsa om det. Jag är superglad du är tillbaka!! Och jag ser så fram emot att följa ditt julpysslande. Det ger mig fortfarande sånt lugn! 🥰
    Kram
    Caroline

    1. Wow alltså tack för dina ord! Jag blir så glad över att höra det, så du anar inte!❤️ Tusen tusen tack – och tack för att du följer mig❤️❤️❤️

  2. VIlken hemsk mardröm du har haft !! Skönt iallafall det verkar vara på rätt väg tillbaka igen. Ser verkligen fram emot din julblogg I år igen.. Kram Pernilla

  3. Usch så många hemskheter som drabbat dig! Skönt att du är på väg tillbaka och hoppas det får fortsätta att vara så. Ska bli kul att följa dina julförberedelser ännu ett år!

  4. Jsg förstår att du behövde berätta allt det här, sånt här kan man inte bara låtsas som det inte har hänt. Då finns ju risk att man går sönder ännu mer. Så skönt att det verkar gå åt rätt håll! Hoppas det fortsätter så! Heja dig! ❤️// ”Julfreak” Anna

  5. Åh vilken mardrömstid du haft. Glad att höra att du mår bättre. Hoppas tiden framöver gör att du mår ännu bättre! Och att julen och tiden fram dit kan hjälpa dig.

  6. Har saknat din blogg sååååå mycket!! Har verkligen funderat på hur ni haft det efter att resan ej blev av. Vilken besvikelse.. Och vilken tuff period du haft, har varit med om liknande och kan sätta mig in i hur du mått/mår ❤️ Du gör så rätt som tar hjälp och fokuserar på det som är bra. Allt blir bra tillslut det ska du vila i när det är jobbigt ❤️ Varm kram

  7. Men åh … vill bara ge dig en stor kram! Jag förstår att du inte velat eller orkat skriva på sociala medier om du mått såhär. Skönt att du känner att det börja vända nu.

    Jag känner mig nu manad att skriva mer om min mentala hälsa då det verkligen inte varit ett lätt år för mig heller.

    Kramar! 🌸😊

  8. Fina Emma! Känner igen mig allt för väl… Är också så glad att du är tillbaka❣. Din blogg är en av sakerna jag unnar mig för att må bra❤.

  9. Usch och fy f*n, ditt inlägg berörde! Är så glad att du mår bättre och jag ser fram emot att följa din blogg i år igen. Stor virtuell kram!

  10. Vad skönt att höra att du mår bättre efter allt som hänt under vår och sommar! Ser fram emot att följa dig hör på bloggen i höst!

  11. Fy sjutton vilken tid du har haft. Men jag är glad för din skull att det känns som om det har vänt. Vi är nog många som kan förstå den där tomheten som man kände efter att pandemin tog över hela världen och förstörde så många härliga planer mm. Vad bra att ni redan har börjat planera för att försöka få till resan trots allt. Hoppas ni planerar att besöka Nya Zeeland och Sydney; två helt OTROLIGA ställen! Kram <3

    1. Åh❤️ Ja absolut! Nya Zeeland är fortfarande en av länderna vi kommer besöka, men kommer antagligen behöva prioritera bort Australien under just den resan tyvärr..! Det finns så mycket man vill se🥰❤️ Kram!

  12. Emma!
    Styrkekramar till dig ouch din fina familj.
    Har längtat och saknat din blogg så nu har du gjort min höst och vinter ljusare.

  13. Älskade fina Emma, starkt o bra att du berättar o fantastiskt att det börjar vända så sakteliga. Kram från moster

  14. Fy fina Emma vilket vidrigt år du haft! Vill bara säga att jag tycker att du är så modig som berättar detta och jag är så så glad att det är på bättringsvägen! Och jag är så glad att du är tillbaka med bloggen! 😍 Jag har läst din blogg i flera år och vägen till jul blir inte detsamma utan bloggen. Så mysig och härlig!
    Massa massa styrkekramar till dig och hoppas att det bara blir bättre och bättre nu ❤️

  15. Hade helt missat att du är tilllbaka igen. Så glad ja blev 😊 men så otroligt tråkigt att höra hur du har mått.. all styrka till dig nu ⭐️
    Nu har ja massa inlägg att fortsätta läsa ikapp 😍 kul att du är igång här igen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Skicka ett mail när någon svarar på min kommentar