Lilla, lilla gulliga 7-åriga Emil… Jag har lite ångest idag😭 Jag minns inte riktigt hur samtalsämnet togs upp, då det kom från ingenstans precis när vi ätit middag och skulle börja diska. Blev liksom lite tagen på sängen av frågan, minst sagt.
Emil frågade om det var vi som lagt julklappar i hans julstrumpa i alla år och om tomten verkligen finns…
Jag blev helt ställd 😳 Jag tror jag tänkte typ 20 långa sekunder innan jag kände mig tvungen att svara och inte ljuga. Jag kunde liksom inte kolla honom i ögonen och säga att tomten lagt paketen där… Så jag sa som det var. Och jag har nog aldrig sett honom så besviken 😔
Jag borde ha förberett mig på den här stunden, men det har jag tyvärr inte gjort. Jag vet ärligt talat inte vad jag kunnat göra annorlunda, men hur som helst så känns det bara som att jag gjorde fel och att jag typ förstörde hans barndom😭 Men jag kunde inte ljuga om det….
Sen efter så sa jag att jag tror på tomten och att jag tänker att han ger julklappar till de barn som inte har möjlighet att få det från sina föräldrar pga fattigdom eller andra svårigheter. Jag vet inte om det var bra sagt eller inte, men det var mitt sätt att rädda hela situationen typ. Jag vill liksom inte att han ska sluta tro på tomten 😢
När vi skulle lägga honom efter det så hade han glömt bort allt och sa inget mer om det och det kändes skönt.
Morgonen efter hade jag åkt tidigt till caféet och Samuel och Emil gick upp själva. När de skulle åka iväg till skolan så var Emil ledsen och satt i soffan och snyftade – över julstrumpesituationen…😭 De pratade om allt länge och det blev väl något bättre. Dock kändes det såå hemskt att han blev så ledsen! Men alla barn måste väl gå igenom detta nån gång gissar jag? Har ni erfarenheter?
Jag tror vi måste se på Polarexpressen efter denna tragedi…..❤️ 🎄
Ha en fin helg förresten ❤️
